Fan så jävla irriterad man kan bli på killen ibland. 

Han skulle bara rida. 

Tre timmar senare hör han av sig o sa att han följde med hem till den han skulle rida för efter han hade ridit...

Jag börjar nog bli nojig men jag vet inte om jag kan lita på han hela tiden då han bara oftare o oftare ska ut med vänner.

Som jag knappt hört tallas om. :(

Jag känner gråten i halsen.

Jag älskar han o hoppas verkligen inte att han e otrogen mot mig.

För då vet jag inte vad jag gör.  

Idag har min kille varit o pratat på psyk vilket han gör lite till o från tack vare hans adhd o hans o mina bråk.

När han var där så hade dom pratat om hans mat o sovvanor. 

Han e 185 cm lång o väger just nu 75 kg, jag e stolt över att han väger så pass när jag blev tillsammans med han för snart ett år sen, då vägde han 65 kg. 

Dom på psyk tycker att han ska gå ner till det igen.

Jag blir bara förbannad hur kan dom säga så till någon som går dit fri villigt för att prata. 

Åhhhhh

Jag kan inte förstå hur jag kan tycka att det e så jävla jobbigt att hela tiden bli tagen i andra hand, när han så fint säger att han älskar mig. Hans vänner, hans spel, hans dator allt går före mig. Det hade nog varit okej om det bara hade varit ibland men nu e det alltid. O det e inte så att vi träffas ofta utan ändast en helg i månaden för att vi bor fyra timmar ifrån varandra. Men inte ändra det något. Jag älskar han o sätter alltid han först. Jag har dissat så många av mina vänner till o med min mamma o min pappa dissar jag för att få prata med han. O vad får man för det jo skit. Jag e sååå jävla fucking trött på detta. Jag hoppas verkligen att min kille snart hittar en lägenhet så han o jag kan bo ihop... Hoppas att det blir bättre då...

Jag kommer här skriva av mig om hur jag känner mig om förhållandet med en som väljer allt före mig.